Sånt jag kan gå och fundera på i stallet

Jag har alltid haft den filosofin att alltid tacka ja om någon frågar mig om jag vill rida en häst, varför? 
Det är i min värld guldvärt att få förtroendet av någon att få rida deras häst och jag lär mig massor.

Jag har turen att ha så fantastiska syskon & vänner som brukar ge mig chansen att låna eller rida deras häst/hästar tyvärr är det sällan jag kan återgälda dom på samma sätt då jag har haft oflyt med mina egna hästar att dom alltid lyckas skada sig på ett eller annat vis. 

Men det så jäla roligt då man suttit och nött på läktarbänken timme efter timme och sett på hästarna och så får man chansen att provrida, och se om känslan stämmer överens med vad man sett.. 

Jag minns en speciell häst som ligger mig otroligt varmt om hjärtat, det var min stora syster Monia´s häst Athena (Maraton-Brabant). Jag var med då hon köpte henne söderöver och då sa det bara klick, jag blev störtkär!
Och jag hade turen att få rida henne vilket gick bra i skritt men annars var det okontrollerat fullt ös. Men det spelade ingen roll för jag var kung då jag fick rida henne.

En dag så frågade Monia om jag inte kunde tänka mig att åka med till Ånge och rida med i laget med Athena, självklart sa jag! Men det fanns ett MEN och det var att jag skulle provhoppa en bana innan för att se att jag klarade av det.
När hoppdagen var kommen så var jag tokpirrig i magen och uppklädd över öronen för självklart så gatt man vara det då man red Athena (enligt mig själv). 
Jag värmde upp med hjälp av syrran och så skulle jag rida banan, första hindret gick bra sedan blev det KAOS jag minns inget mer än att vi skena runt hela banan varv på varv vill också tillägga att vi skenade förbi hindren inte över.
Utan någon större överraskning så blev det ingen tävling då syrran lite snällt sa att hon var mer mån om mitt liv än att laget skulle vinna finalen, och jag var just då jä-ligt lättat!!

Det gick ju inte som jag hade föreställt mig men mitt mål var bestämt, att jag skulle kunna rida Athena. Så fort Monia nämnde att hon skulle åka på tävling & träning så jag var med lastade, ryktade och sittade på läktaren och iakttog & lyssnade på allt.
Jag tänkte att nånting måste man ju iallafall lära sig.     

Jag hade under denna tid egen häst som jag tränade & tävlade också men mitt mål var att bli tillräckligt bra för Athena. 
Det tog ett tag innan jag förstod (när jag blev gammal & klok) att det är tack vare dom timmarna på sidan om och möjligheten att få rida andra hästar som gjorde att när jag flera år senare fick chansen att rida Athena runt en hoppbana igen så funkade det, snacka om LYCKORUS.

Det jag nu vill säga med detta är att varje gång jag eller nån sitter och "tycker synd" om sig själv för att "jag kunde inte vara med på träningen den här gången heller", så ska man påminna sig om vad nyttigt och viktigt det är att träna ridkänslan vid sidan om också det är så många som glömmer det.  It´s all about the feeling! :)
Och vill man komma vidare & längre så måste man ha mål stora eller små spelar ingen roll, huvudsaken dom finns där. 



                                 Jag & Athena     foto: Malin Lindström