Inom fotbollen så kan man skapa en målbild av en speciell löpning, där man utför diverse finter och avslutar med ett mål. Sedan så var uppladdningen väldigt viktig innan varje match, man skulle gå in med rätt inställning och en "fighterkänsla". Man taggade upp sig själv inifrån, på något sätt så känns det som att man triggade eventuella testosteronhormoner som kunde tänkas ligga gömda. Allt för att orka, kunna och framförallt VILJA spela en match på 90 min med mycket fysisk och psykisk ansträngning.
På den tiden så hade jag väldigt dåligt tålamod och var oerhört osympatisk. Samt att jag inte hade någon ödmjukhet inför uppgiften och väldigt liten sådan gentemot mina lagkamrater. Ung och omogen, helt enkelt.
Men även med en inställning, vinnarinstinkt och vilja som kunde flytta berg. Jag var alltid taggad, sällan nere och låg. Men till följd av detta så var jag väldigt lättprovocerad. Drog OFTA på mig gula kort, käftade med domare och motspelare. Kanske ett resultat av den där "tugga taggtråd" -mentaliteten som idrottsutövare på en seriöst hög nivå måste lägga sig an med. Jag är ganska säker på att många av de hästvänner jag har idag har åtminstone lite svårt att tro att jag varit sådan som jag beskriver ovan. Samtidigt som jag tror att gamla fotbollskompisar skulle bli lite förvånad över min attityd och inställning idag.
Idag har jag en ödmjuk inställning inför uppgiften och hästen. Samt att jag aldrig skulle tro mig vara förmer eller bättre än någon annan. Snarare tvärtom. Det finns så sjukt bra ryttare i denna stad och det är en ynnest att få rida med dessa på en träning. Hälften av träningstiden går åt att för min del sitta och titta på dessa duktiga tjejer, försöka se vad de gör för att få sina hästar att gå så fint. Och det är underbart att se, jag imponeras mycket av dem.
Jag har många gånger innan tävling och träning gått in med detta "fightermode". Försökt se målbilder inom ridningen inför träning, försökt ta fram känlsan jag vill känna på hästryggen och gjort allt för att det ska bli så. Kanske lite väl mycket. För mycket.
Jag ska ge er två exempel för att ni lättare ska förstå vad jag menar.
Banträningen vi hade för en vecka sedan - Då hade jag peppat mig själv sjukt mycket. Jag såg framför mig hur vi skulle klippa hinder på hinder. Vi skulle flyga fram. Det skulle kännas si och så. Bella skulle göra det och det. Och jag skulle gå med högt huvud ut från den träningen.
........ så blev det verkligen inte. Allt som kunde gå fel gick fel. Det fanns ingen ridning värd att tala om. Det var spänt, smått hysteriskt och jobbigt. Vi hittade inte varandra. Hästen var på en planet och jag var uppe i det blå. Men skulle aldeles strax kraschlanda och vakna upp.
Hoppträning igår för Maggan Eriksson-Bech - Innan träningen försökte jag komma på tusen anledningar till att inte åka. Bella vill inte gå på transporten på en gång: Fine, tänkte jag. Det är ett tecken. Jag skiter i det här.
Försökte ringa Malin och säga att jag inte kommer eller iallafall att jag var sjukt opeppad. Kanske sjuk? Tur att hon inte svarade.
Väl på plats så hade jag glömt hälften hemma. Men hästen och mig själv hade jag med mig. Och det verkade som att det skulle räcka långt. Så med lånehjälm och en känsla som bad mig åka hem och knäcka en chipspåse med tacodip till, så körde vi på. Och som vi körde.
Hästen var sjukt avslappnad, i båda varven. Justerbar och samarbetsvillig. När jag fattade vänster galopp och väntade mig den vanliga stötiga, taktiga galoppen men fann en mjuk, rund galopp med en häst i form (!?) så dog jag lite på plats. Vad fan hade hänt liksom?
Efter första övningen - galoppbommar på volt, så var jag nöjd. Nu kunde jag dö lycklig i ett hörn i Bagdad om det var så.
Resten av träningen flöt på bra och det var en god känsla. Men jag måste bara säga det att Maggan är grym. Hon har ett öga som är bortom denna värld. Hon är alltid steget före och det är knappt man behöver tänka själv. Hon presenterar felen och serverar en lösningarna i samma fat - på en hundradels sekund har man löst det. Fantastiskt.
Har alltid haft en sån sjukt bra känsla när jag lämnat hennes träningar. Och nu känns det toppen för kommande Erikträning till helgen.
Jag är självklart medveten om att det är ett steg framåt och två bakåt. Och det tar jag, denna gång! ;-)
Men för att knyta an till första stycket - Inställningen är A och O. Den kanske inte alla gånger måste vara en suppertaggad känsla med en killerblick? Ibland kanske det fungerar bäst om man bara "nollställer" sig själv och inte har några förväntningar eller målbilder.Att man släpper taget och öppnar upp sinnen och framförallt kropp och knopp. Inte låser sig i hur "det ska vara och kännas". Att man blir en deg i sin tränares händer. Formbar, öppen för nya intryck, tips och ideèr. Då kan man, som i mitt fall igår, glädja sig åt det lilla för i slutändan så blev det, det stora. Jag tog med mig en känsla, efter några varv på en volt med bommar på marken, som var jämförbar med att klippa en bana med väldigt höga hinder. Och vi hade knappt lämnat marken.
Då jag tror att många som läser detta kanske inte sett så mycket av oss tidigare, så kan detta låta flummigt. Och kanske för de som satt och såg och tänkte: Jaha, okej... blev hon lycklig för det där? Då är mitt svar: Ja! Sjukt lycklig. Min häst är speciell. Åt båda hållen och när man övervinner ett litet "besvär" eller något som varit låst. Då är det en stor seger. För då har jag förstått, tagit åt mig, ändrat mig och klarat av att lösa knuten.
Sedan kan det ju funka bra på ett plan i ens liv och då rasar det på ett annat. Läs: Medans detta inlägg skrivs så hinner min kära dotter med att doppa min iPhone i hundens vattenskål. Men som sagt - Glad för det lilla, men inte vice versa.... :-)
Jag, Bella och Maggan på Cape i somras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar