Jag var hem (hemma är i sollefteå kommun, byn Holafors & Ramsele ridskola) för någon vecka sedan, hade jobbat på förmiddan och skulle skynda mig "hem" för jag skulle vara med på ridlektion för syrran.
Jag var väldans prilli dilli för jag skulle vara med på hoppspecialen som är på fredagar, och skulle dessutom få rida Matildas (lillasyster) fina "Bodil" (Maloubet de Pleville - As de Thurin).
När jag kommer in i stallet i Ramsele och ser alla dessa välbekanta ansikten så känner man sig så jäla hemma, det går inte beskriva känslan den måste upplevas.
Vet inte om jag registrerade allt vad Monia sa under lektionen då jag had fullt upp att hålla koll på alla andra och se vad jädrans duktiga ekipage vi har i detta oisolerade plåt ridhus centralt mitt ute i skogen.
Och sedan att det var minus 19 grader och jag förfrös fötterna då jag red med mina freejumps allt för att vara snygg på lektionen det spelade mindre roll denna kväll.
Jag vill också poängtera att jag har otroligt fina & nära vänner & bekanta här i övik som ger en samma "hemma" känsla.
Och på klubbarna så finns det så otroligt många duktiga eldsjälar som alla kämpar för samma sak Gemenskap.
Men varför är det då så att en del känner att den finns och andra saknar den? Det är intressant..
Jag tror att den riktiga vi känslan av gemenskap får vi från våran ridskolestart, det är i ridskolan som vi ska lära oss att hantera & växa och bli bättre med våra fyrbenta vänner och få våra första förebilder.
Ridskolan är ju unik i sitt slag då det gäller att ta vara på och fostra hästintresserade tjejer & killar, den är öppen alla dagar i veckan och gammal som ung eller tjej som kille så är alla där och man umgås och lär sig utav varandra.
Och jag tror att alla vi som ridit på ridskola minns vilka som red i samma ridgrupp och många umgås nog fortfarande med många av sina första ridskole vänner.
Så är det iallfall för mig och jag blir lika glad varje gång jag träffar dom allihopa.
Och jag vet att min hemma klubb skulle inte vara densamma om det inte vore för min stora syster Monia och det här är hennes filosofi och vad som har präglat mig och många andra på RFRK.
FilosofiDen är mycket enkel...
It´s all about the feeling
Under hela min verksamma tid som ryttare, ridlärare, tränare ,utbildare och coach har mitt mål och strävan efter att lära mig mer blivit min drivkraft och motivering i det dagliga arbetet.
Min filosofi är därför ganska enkel och för den oinvigde lätt att förstå nämligen att det handlar om känsla... Du blir tex aldrig en bra medmänniska om du inte kan känna empati för andra människor du blir heller aldrig en bra ”hästmänniska om du inte kan känna kärlek till djuret.
Om du är beredd att offra den tid som krävs för lärandet ser jag ingen begränsning i din utveckling som ryttare. Det pratas ofta om olämpliga hästar, ryttare utan talang och dåliga tränare men i min värld existerar inte detta för i slut änden är det bara du själv som sätter gränsen.
Min uppgift är att försöka hjälpa dig att nå ditt mål oavsett social bakgrund eller häst material, detta har blivit lite av min specialitet.Att med små medel och begränsat material plocka fram det bästa ur varje enskild individ och sedan arbeta fram en långsiktig plan beroende på mål.Man kanske inte kan göra en hel höna av en fjäder men det fjädern kan lära dig är ovärderlig kunskap så hoppa inte över den.
Här nedan följer några goda råd som jag vill ge till dig :
- Det finns alltid någon som kan mer, du blir aldrig fullärd
- En ödmjuk inställning om dig själv inför dina medmänniskor, hästar och tränare vinner alltid i längden
- Hitta en röd tråd och följ den
- Ett dåligt system är bättre än inget system
- Ta aldrig en genväg när du jobbar med hästar
- Sätt alltid hästen i första hand
- Kom ihåg vem som hållit i stegen längst där nere när du
själv står på översta pinnen
Och kom ihåg att ryttarkänsla kan man träna sig till den är inte medfödd...
Amen..... 🙏
SvaraRadera