Tips!

Sharpman säljer ut John Whitaker milleniumkavajerna för 900 någonting! Ord pris 1995kr. Jag klickade hem en marinblå.

Annars så laddar vi för ett nytt block i hoppning - UTOMHUS! Splendid!
Nästa tävling 11/5.
Och häremellan har Bella haft en misstänkt hovböld. Några dagars vila så är allt bra. Ingen böld hittades.

Söndagsnöje.
Nu ska jag ut och måla en grind och lite plank.

Det var något i hästväg på tv idag va? Vad var det?

Kom och köp!

Säljer lite grejer som bara ligger eller inte passar längre...

Kingsland tävlingströja. Funktionsmaterial Strl M. 200kr. Sparsamt använd. 

Falsterbo pikètröja. Strl M. 150 kr. 

 CRW kavaj i softshellmaterial. Kortare modell. Strl. M. 300 kr. 

'

Jacson kavaj. Marinblå. Kortare modell. Strl M. 200kr. 

 Falsterbo pikè Strl M. 150 kr. 

Falsterbo långärmad piketröja. Strl M. Knappt använd. 250 kr. 

Kingsland tröja i spandex. 300 kr. Strl M. 

Tävling Sundsvall

Här har ni vår 120 debut i Sundsvall i söndags:

Karro och Bella 120 debut

Är konstigt nog jättenöjd. Trots missen över kombinationen. För om det inte hänt så hade det gått riktigt bra! :-) Så detta känns mycket roligt att bygga vidare på. Har som  konstaterat att jag har en häst som har världens största hjärta. Hon är helt  enorm, älskar henne så mycket! Det är så roligt att vara på tävling med henne. Hon är cool, klok och en riktig 10 poängare! Tydligen så kan hon speeda också, vilket vi försökte oss på lite i 110 rundan.

Och film från 110 där vi blev placerad 3:a:

Karro och Bella 110 - 3e plac.

Nu är det bara tråkigt att det är 3 veckor till nästa tävling. Sundsvalls Fältrittklubb - 110,115 rider vi där. Synd att det inte var någon 120,  men jag kan inte åka till Skellefteå som alla andra ska göra. Det känns så långt.

Dåligt underlag..

Vi var in på ridhuset igår. Ett ridhus som mer kunde jämställas med en parkeringsplats. Så hårt var det i backen där. Med ett underlag som redan är dåligt så blir det inte bättre efter en dags körtävling där, tyvärr.

Så planen på att hoppa en mindre bana kändes inte aktuell. Så vi ställde upp 3 hinder (Malin envisades med att trava upphöjda cavalletti, vilket varken Bella eller Rita tyckte var nödvändigt. "Holländare" suckade Malin.)

Hursomhaver så blev det inte riktigt som planerat. Vi fick mest rulla på samma hinder och utesluta snävare svängar. Men vi tog några språng på en oxer som låg på 120 och det kändes bra. Det tar ett tag att hitta rätt takt och tempo men när man gjort det så hoppar hon fin-fint! Jag kommer ofta i ett slags undertempo som jag sedan höjer upp för mycket och sedan kommer jag på att det är något däremellan jag ska ha och då funkar det bra.

Så det var tråkigt att åka in en söndagskväll med förhoppningarna om att kunna tävlingsmatcha lite och det visar sig att underlaget inte duger till att hoppa överhuvudtaget på. Det är tråkigt för oss som bor en bit bort att mötas av detta. Vi åker långt, vilket tar tid i sig och för att inte tala om familjebiten vilket blir starkt lidande av detta... :-(

Men så är det. Träning för Maggan på onsdag. Sen Sundsvall på söndag. Tills dess? Rid i regn och rusk på leriga vägar! Mmm... det är underbart!

Sen om det finns någon (Malin, Moa och Pias karlar?!) som läser detta så ser ni till att infinna er på mitt jobb på Övik Marina idag mellan 12 och 19. Så får ni se lite andra fräsiga hästkrafter!

GE MIG SOMMAR NU, PRONTO!

Hårigt!

Vi har lite problem med skönheten jag och Bella. Vi ser båda mer eller mindre luggslitna ut efter en tuff vinter. Bella fick snäppet värre än mig. Men det är ju hårtappartider nu så! ;-)

Halva hennes lejonman har skavts av. Och det måste vara täckenas verk. Lagom till tävlingssäsongen börjar rulla på.

Bella har ju en hårväxt som inte är den kraftigaste. Därför kommer det nog dröja tills det har växt tillbaka.

Ikväll ska vi in på Öor. Hoppning på schemat. Tänkte försöka med halvskarpt läge och hoppa en mindre bana på 120.

Whyyy

Varför kan folk inte sparka ner skiten efter sig, de är ju inte första gången ja få gå runt och sopa efter andra

Nostalgi

Minns ni denna tavla som hängde uppe på läktarn på gamla ridskolan i Domsjö?? Fick värsta nostalgi anfallet idag när jag gick förbi den

Hemläxa nr 2

Fick en ny hemläxa av Erik, han ville att Ruben skulle se lite vildare ut,
Funderade ett tag på hur jag skulle få till de,
började allafall med att tupera luggen på han, visst se han vildare ut???

Men än en gång, inte så svår hemläxa heller, lite svårare än uppförsbacke hemläxan dock men nästa gång vill ja ha nåt mer å bita i ;)

Först ner sen upp!

Året 2012-2013 har för mig inneburit: 

2 döda föl - 1-2 månader för tidigt dödfödda. 

1 död häst pga yttre trauma - boxvila - kolik - totalt förstoppad. Avlivad på Strömsholm  

1 död häst pga benbrott - bråk i hagen - söndersliten sena och splittrad has - Avlivad hos oss. 

1 död häst pga tarmvred - "lindrig kolik" som visade sig vara tarmvred - Avlivad hos oss. 

Och jag har även köpt en fantastisk hopphäst. En häst med diverse svårigheter, men ändå en underbar häst med ett stort hjärta. Hon gör mig glad, oftast! ;-) 

Så frågan är: Väger allt bra över det dåliga? Får man tillräckligt mycket positiva upplevelser och känslor för att man ska orka fortsätta med detta? Det är frågan som jag ställer mig just nu. 

Jag vet ju nu att jag inte kommer att få något föl efter Britta. Det har börjat sjunka in nu, dryga 2 veckor efter att det hände. Samtidigt som hingsthållarna dunkar ut ny information om sina fina hästar... jag tror att jag får 2-3 broschyrer och CD-skivor i brevlådan varje vecka. Så jag har bett Stefan kasta dessa och inte ta in dom. Det är en så pass brutal påminnelse ändå i sig att bara se Britta ibland. Jag är inte helt okej med allt detta ännu, även om jag trodde att jag var stark och hade kommit över det samt accepterat faktum.

För folk runtomkring mig så är detta en händelse som skedde för två veckor sen, säkert aningens diffus och ogreppbar. Ett föl dog, ett sto höll på att stryka med. Men det gick bra. Allt är bra. 

Men så är det inte riktigt... 

För att förstå den rent känslomässiga förlusten i detta så ska man nog läsa mitt inlägg som jag skrev i min förra blogg, förra året (Det hittar ni här! ). Det talar bra för hur det känns. För känns gör det. Tro mig. 

Sen pratar vi om tid och pengar som man har lagt ner som man lika gärna kunnat kasta på backen och tänt på. 

Många faktorer som spelar in både på vägen in i avel och framförallt som i mitt fall på vägen ut... 

Jag tror dock inte att jag kommer att fortsätta med detta på någon häst. För ni kan likställa detta mer eller mindre med en graviditet. Det är påfrestande och jag har fått nog av det. För det har inte en lycklig klang för mig längre. 

Jag håller  på att sätta igång henne och det ju ett projekt i sig. Hästen har stått i 2-3 år. Det är alltså inte bara ridningen som ska igång utan även själva hanteringen: Dvs. få henne att förstå att hon inte är i sin hästflock längre, nu är hon med mig och ska bete sig därefter och inte som en hingst som vaktar över sin flock. (Ja, vi har lite kontakt och kommunikationssvårigheter nu hon och jag). Så hon är lite stressad och lättskrämd i vissa situationer. Så vägen är lång tillbaka. Hittills har jag skrittat henne i exakt 2 veckor. Så det är en vecka kvar tills vi kan lägga in lite trav och galopp (schema föreslaget av PH vet, finns det någon annan som har något vettigare förslag  är jag tacksam för förslag. Har aldrig satt igång en häst som stått så pass länge. Hjälp mottages tacksamt i tänket, så att säga). Jag uppskattar dock Britta väldigt mycket. Hon är en fantastisk häst att sitta på. Positiv och samarbetsvillig! 

Och när jag nu i samband med det tappade fölet missade inplanerade tävlingar och träningar så hamnar man ytterligare lite efter. Man hamnar alltså efter rent fysiskt men även på det mentala planet, dels pga att jag tycker att detta är en sport som kräver ett sånt enormt fokus men även en bra fysik. Jag taggar ner för lätt och hamnar i ett mellanland mellan skogsmulle och tävling, och jag blir lite bekväm i situationen. Därmed blir startsträckan så lång för att tagga upp igen. 

Veckan efter att fölet dog så fick jag även veta att vi har en häst uppstallad som befunnit sig på ett stall som blivit isolerade pga hästinfluensa. Så vi blev satta i isolering i 2-3 dagar i väntan på provsvar som togs på den hästen och Britta. Som tur var så påvisades  inget virus. Men detta innebär inte att de inte har haft det. För inkubationstiden är snabb på detta virus. Och vaccinerade hästar påvisar inte lika stora symptom. 

Sen var det såhär att hela denna historien om detta virus hade kunnat skötts på ett snyggare sätt. När ditt stall blir isolerat pga virus har du anmälningsplikt! Vilket innebär att man anmäler vid misstanke till veterinär SAMT meddelar de som har vistats i ens stall eller runt de sjuka hästarna inom en rimlig tid runt insjuknandet. Denna stallägare informerade inte alla hästägare som varit där på kurs att de drabbats av hästinfluensa. Och jag tror att hon ska vara mycket tacksam för att våra prover inte påvisade influensa. Framförallt när minst 2 hästar från vårt stall rör sig på ridskolan. Varje vecka är vi där. Det är fruktansvärt dålig hästhållning och totalt ansvarslöst!Kan ni förstå spridningen som kunnat bli av detta? Framförallt då 70-90% av hästarna som kommer i närheten av detta virus smittas. 

Det har alltså varit lite mycket på slutet. På alla fronter minst sagt. 

Det måste börja hända lite bra saker som väger upp detta. Bra träningar  och tävlingar samt glada, förstående och goa vänner är väl en bra medicin. Så nu håller jag tummarna för en vår med betydligt varmare  klimat och roligare tongångar! 

Det här var kul! Mer sånt! 

Och en bildbomb på Britta! Håll i hatten hörrni, för det här kan blir bra...riktigt bra! ;-)

Där är den..

Min transport.. Längst in se ni taket.. Hållååå de är vår, dax att dra ut era båtar

Erikträning Ruben

I helgen ha de varit erikträning, andra gången för mig att vara med,
gamblade lite och valde efetr många om och men det kombinerade bettet, just för att han den senaste tiden varit så framtung och svår att påverka, och jag vet att han går super med det ute men när jag rider inne så står han emot lite,

Lördan gick super, vi tränade på raka linjer, och de är väl de som är min styrka, raka linjer, så mycket beröm fick vi, exemplariska linjer, kändes som en självförtroende boost, och de behövde vi verkligen, när hoppade vi en liten bana, där krävdes de MYCKE ben, och självklart så hänger inte mina ben med..ska tränas på!!!

Söndag gick bra också, vi började i ett bra tempo, men vi gick snabbt över till banhoppning och där orkade väl inte riktigt jag rida så mycket med benen

Hemläxan är att få han mer taggad och "vild" mera ben, och kvickare måste han bli, men han tyckte han såg trevlig ut med kombinerade bettet och de jag själv fick en bra känsla, känns kul att rida utan att de känns som man håll på att bryta ihop för man måste rida för brinnande livet..

Nu är jag TAGGAD på att hoppa, ja vill hoppa mera.. fler hästar.... de skulle funnits nån ridskola där man kan rida på nån slags ridskolehäst och hoppa..jag behöver mera språng i kroppen nu när jag är på G,  fan också, nu skulle man bott i nån storstad när de kryllar av tränare och hästar..

Ridhuset med två vildingar!

Igår hände det grejer, en innehållsrik hästdag. Alla hästarna (6 stycken) fick sina fötter fixade. Och Bella och Britta var inne på ridhuset. Däremellan var även Vickan ut och pysslade med Britta och promenerade i skogen.

Så det var premiärlastning för Britta. Det var ju nästan ett år sedan sist som hon åkte transport. Nu skulle hon även få åka trångt. På mindre än en kvart var båda hästarna i släpet. Och då går ju Bella mer eller mindre rätt på. Så jag tycker det är helt okej betyg för en 17 åring som inte åkt på länge!

Väl inne på ridhuset var det mycket gnägg och "lämna mig inte kompis", dessa brudar är ju inte ens så bra kompisar i hagen vanligtvis. Så sånt här är alltid roligt att se.
Det var lite annorlunda att ha med sig två hästar. Dels för att den ena får stå och vänta, vilket med Bella inte är några problem. Hon står där man ställer henne. Men med Britta vågade jag inte göra detsamma, hon är inte där än. Det krävs lite mer träning mentalt innan dess. Hon måste bli trygg i sig själv och förstå vad det är vi är där för. Inte dansa omkring som en liten hingst.

Det var ju en fantastisk känsla att vara tillbaka på ridhuset med fina Britta. Hon är ju så läcker! När jag sätter mig upp inne i ridhuset medans det fortfarande går ridskolehästar kvar så går hon på tygeln utan att jag ens håller i den. Hon var väldigt på tårna, tittade på hindren, blev lite rädd för en kisspöl på marken och var överlag väldigt framåt. Hon ville trava, inte skritta.  Men allt kändes positivt, hon såg glad ut! Så vi skrittade runt där inne i 10-15 min på lång tygel. Så nu har vi börjat, nu är det igång med hennes igångsättning! 10-20 min skritt per dag i 3-4 veckor till att börja med. Sedan lägga in trav och galopp, kortare sträckor i 3-4 veckor. Sen ska vi eventuellt tillbaka till PH vet för en koll och se var vi står rent fysiskt. Det skadar inte, kan jag tycka.

Bella fick bara jogga runt inne. Vi gjorde lite byten på en åtta, och galopperade på längre tygel några varv (rekommendationer från massören som var ut i måndags). Vi åker ju och tävlar på söndag i Timrå. Men även  hon skrek och gnäggade febrilt. Aldrig hört något liknande! Två små hingstar hade jag med mig idag.

Så att så ser livet ut i Fors för tillfället. Det rullar på och de allra flesta här mår bra.
Bortsett från att Bella har fyllt sitt juver... ;-) Ja, ni läste rätt - Bella. Men det är en annan historia som ni får höra när den är klar.

Trevlig fredag!

Britta.

En hälsning från Britta. Hon mår bra och börjar se piggare ut. Hon får promenera med mig och Bella och på torsdag ska hon få skor på fötterna. På lördag ska vi skritta en sväng i skogen.

Är även på jakt efter en sadel till henne. Dressyr. För vår kära Vickan kommer att vara hemma och rida henne i sommar, vilket glädjer mig mycket!

Så vi läker och är på väg tillbaka, sakta men säkert.

Tillbaka från påskfirandet 3kg tyngre

Har nu kommit hem från fjällriket där påsken har spenderats med goda vänner och god mat. Stallet & hästarna har varit i trygga händer hos Malou & Anna.

Mycket har hunnit hända under dom här påskdagarna både roliga och ledsamma händelser.
Mina tankar går till Karro och hennes Britta, det skulle inte hända igen.. så orättvist.
Att det händer tråkigheter är baksidan av medaljen med våra fyrbenta vänner, vi kan inte annat än blicka framåt och försöka sprida vidare så att andra kan få ta lärdom av våra erfarenheter.

Idag har Cyrano fått nya skor och står redo för att sättas igång på allvar igen.
Och ihelgen så väntar Erik träning med Vanilla, det ska bli skoj då det är en fröjd att rida den fina hästen.

Till sist så fick jag ett väldigt värmande brev med posten idag, en bild på Vanilla i Sundsvall under kvalitets ifjol. Tusen tack Caroline för bilden och dom fina orden!

Foto: Jenny Staaf



En ny dag...

Idag är en ny dag. Och den första dagen på vägen tillbaka för Britta.

Jag ska kortfattat försöka berätta vad som nu har hänt. Igen. Dels för att jag personligen har haft stora problem med att hitta information om detta så att om någon, någonstans är i samma situation som jag var i får möjligheten att kanske vara mer förberedd och få svar på fler frågor än vad jag fick.

Men att få ner det såhär, svart på vitt, är även ett sätt att sätta punkt. Det slutar här. Det här är sista sidan av detta kapitel i Brittas liv och eventuellt även mitt.

Igår morse så säger Stefan till mig när jag sitter vriden i soffan med armarna på bakkanten och huvudet lutat i armvecket:
- Vad du tittar ut hela tiden..
- Ja, jag vet. Jag ska försöka sluta.

Jag skulle egentligen ha varit uppe i Umeå och tävlat Bella vid det här laget. Men något den morgonen fick mig att stanna hemma. Jag kan inte sätta fingret på vad, det var en känsla... en känsla som sa att jag behövdes hemma idag.

Jag satt alltså och tittade ut på Britta. Som jag alltid gjort senaste veckan så fort tillfälle getts. Annars har jag skapat tillfällen så att jag har kunnat stå i fönstret och bara titta.
"Vad gör hon? Äter hon? Viftar hon inte mycket på svansen? Kommer det blod?"

Så när jag ännu en gång tittar ut genom fönstret vid 12:30 tiden och ser att något hänger ut ur Britta, för att vara mer detaljerad: Fölets huvud. Då var det bara att springa. För allt vad jag var värd. Då jag inte hinner uppfatta situationen och bedöma varför fölet hänger ut sådär, så ringer jag min granne som har haft ett antal föl. För jag trodde att fölet helt enkelt hade fastnat. Jag förstod inte varför hon gick runt. Och alla hästar gick på led efter henne. Varför låg hon inte ner och fölade?

Han var inte hemma, men sa åt mig att ta in hästen i stallet. Så jag tar Britta och under tiden har även Stefan kommit ut.. med rakblad.
Vägen in till stallet var overklig. Där gick jag med älskade Britta som hade sitt föl hängandes med huvudet ut ur henne. Livlöst.
Tårarna brann så hårt och jag hade svårt att låta bli att hulka och gråta högt. Vilket är så hemskt egentligen, för det är väl det sista hon behöver. En hysterisk matte.
Väl inne så får jag verkligen panik. Jag visste att jag var tvungen att skära upp henne då hon är caslicksydd, men jag kunde inte. Jag bara skrek till Stefan att jag inte kunde. Då sa han att jag skulle gå ut så skulle han göra det. Och det är det största någon gjort för mig, speciellt när jag vet att han inte känner sig helt säker med hästarna och har stor skräck för blod. Så att han erbjuder sig att göra detta när han ser att jag inte klarar det..
Men vi behövde aldrig för när jag backade mot dörren för att byta plats med honom så la hon sig ner och då kom fölet.

Och där kan man kanske tro att det är över. I mångas liv kanske det hade varit så. Jag ska ju uppenbarligen lära mig allt den hårda vägen så... Britta släppte inte efterbörden. Så jag fick ringa ut veterinär som kom och satte in diverse hormoner för att få henne att börja krysta. Samtidigt som han drog i efterbörden. Vilken inte vill släppa då allt är så omoget när hon inte är fullgången.

Timmarna gick och jag fick ta ut henne i ensam hage och där satt jag, först tillsammans med min vän Marlene och sen ensam. När vi sitter där, jag och Marlene,så försöker Britta titta in genom fönstret till hennes box och gnäggar dovt. Där inne ligger fölet. Så där står hon och kämpar för att få ut efterbörde, mer eller mindre slutkörd och samtidigt så ligger hennes fölunge därinne, död. Det är svårt att beskriva känslan. Som mamma så exploderar ens hjärta i molekyler. Och som hästägare så känner jag mig fruktansvärt skyldig. Jag har orsakat detta, jag har satt henne i den situation hon är i. Jag, ingen annan. Två år i rad dessutom.

När Marlene hade åkt hem,  så satt jag där och tittade på Britta som stod i ett hörn och krabbade med framhoven, slog huvudet i snövallen och sen sänker huvudet mot marken och benen viker sig.
Så det var bara att ringa ut veterinär igen. För nu fanns det en risk att hon hade inre blödningar.
Vi var alltså tvungna att få ut resterande del av placentan och  alla hinnor fort.

Fem timmar senare så är allt ute. Veterinären gjorde ett enormt jobb. Han drog och lirkade med det där och jag stod där med Brittas huvud i min famn. Som jag skrev förra året: Vid stunder som denna så finns ett band till ens häst som inte går att beskriva.
I samma stund som allt kommer ut så däckar hon på plats. Hon lägger sig platt ner i boxen, totalt utmattad.

Och nu börjar eftervården, istället för att försöka hjälpa ett föl att dia så får jag alltså medicinera min häst. Vilket jag absolut vill göra! Men jag sörjer ändå det vi aldrig fick. Det som återigen ligger i en skottkärra. För i den skottkärran ligger alla mina drömmar, förväntningar och förhoppningar. Inte bara för vad jag hade hoppats på när det gäller detta föl, utan även för vad Brittas liv skulle bestå av.

För min största sorg och flesta tankar snurrar nu runt Britta och hennes liv. Hon är mitt yttersta ansvar och hon betyder väldigt mycket för hela min familj, även andra personer i mitt liv har starka band till henne. Och det nu upp till mig att avgöra vad som ska hända.

Anledningen till att jag betäckte henne i första början för 3 år sedan är att hon har dåliga bakknän, hon håller inte för hoppning men skulle absolut fungera som dressyrhäst. Men jag är inte intresserad av dressyr...?
Det är en FANTASTISK häst detta. Hon är en dröm för vilken dressyryttare somhelst. Det har jag fått bekräftat många gånger. Och det gör ont att veta att jag inte har tiden och intresset för den grenen som krävs för att ge henne den chans hon förtjänar.

MEN, jag har bestämt mig för att sätta igång henne nu. Hon ska få en sista ärlig chans. Jag kommer att få kämpa och vrida mig själv in och ut, men jag gör det för hennes skull. Och med hjälp av lite folk som lovat att hjälpa till med detta, bl.a Stefan som ska skritta henne i några veckor, så kommer det att gå bra tror jag. Det är hon värd.
Sen om det kommer att innebära att jag tävlar henne i dressyr eller någon annan, det får framtiden utvisa.

Så nu börjar vägen tillbaka för en häst som i mina ögon är en diamant. Det bästa jag har, min bästa vän och den som är anledningen till att jag är där jag är idag. Både häst- och ridmässigt men även överlag i mitt liv. Att vi bor där vi bor är pga av henne, vilket gör att mina barn får växa upp i en miljö som jag själv önskat få göra. För hade jag inte haft henne så hade vi inte flyttat hit.
Hon är början på allt bra. Och nu ska jag göra vad jag kan för att visa att jag uppskattar henne och älskar henne. Hon är inte värdelös i mina ögon för att vi inte lyckades få ett föl. Hon är dyrast i världen!

Sen vill jag tacka framförallt Stefan och Marlene. Tack för att ni så osjälviskt ställer upp på mig, varje gång. Marlene, du är min ängel.. tack för att du var på plats så snabbt!
Och alla andra som på ett eller annat sätt visat omtanke: Tack! Det värmer..