Först ner sen upp!

Året 2012-2013 har för mig inneburit: 

2 döda föl - 1-2 månader för tidigt dödfödda. 

1 död häst pga yttre trauma - boxvila - kolik - totalt förstoppad. Avlivad på Strömsholm  

1 död häst pga benbrott - bråk i hagen - söndersliten sena och splittrad has - Avlivad hos oss. 

1 död häst pga tarmvred - "lindrig kolik" som visade sig vara tarmvred - Avlivad hos oss. 

Och jag har även köpt en fantastisk hopphäst. En häst med diverse svårigheter, men ändå en underbar häst med ett stort hjärta. Hon gör mig glad, oftast! ;-) 

Så frågan är: Väger allt bra över det dåliga? Får man tillräckligt mycket positiva upplevelser och känslor för att man ska orka fortsätta med detta? Det är frågan som jag ställer mig just nu. 

Jag vet ju nu att jag inte kommer att få något föl efter Britta. Det har börjat sjunka in nu, dryga 2 veckor efter att det hände. Samtidigt som hingsthållarna dunkar ut ny information om sina fina hästar... jag tror att jag får 2-3 broschyrer och CD-skivor i brevlådan varje vecka. Så jag har bett Stefan kasta dessa och inte ta in dom. Det är en så pass brutal påminnelse ändå i sig att bara se Britta ibland. Jag är inte helt okej med allt detta ännu, även om jag trodde att jag var stark och hade kommit över det samt accepterat faktum.

För folk runtomkring mig så är detta en händelse som skedde för två veckor sen, säkert aningens diffus och ogreppbar. Ett föl dog, ett sto höll på att stryka med. Men det gick bra. Allt är bra. 

Men så är det inte riktigt... 

För att förstå den rent känslomässiga förlusten i detta så ska man nog läsa mitt inlägg som jag skrev i min förra blogg, förra året (Det hittar ni här! ). Det talar bra för hur det känns. För känns gör det. Tro mig. 

Sen pratar vi om tid och pengar som man har lagt ner som man lika gärna kunnat kasta på backen och tänt på. 

Många faktorer som spelar in både på vägen in i avel och framförallt som i mitt fall på vägen ut... 

Jag tror dock inte att jag kommer att fortsätta med detta på någon häst. För ni kan likställa detta mer eller mindre med en graviditet. Det är påfrestande och jag har fått nog av det. För det har inte en lycklig klang för mig längre. 

Jag håller  på att sätta igång henne och det ju ett projekt i sig. Hästen har stått i 2-3 år. Det är alltså inte bara ridningen som ska igång utan även själva hanteringen: Dvs. få henne att förstå att hon inte är i sin hästflock längre, nu är hon med mig och ska bete sig därefter och inte som en hingst som vaktar över sin flock. (Ja, vi har lite kontakt och kommunikationssvårigheter nu hon och jag). Så hon är lite stressad och lättskrämd i vissa situationer. Så vägen är lång tillbaka. Hittills har jag skrittat henne i exakt 2 veckor. Så det är en vecka kvar tills vi kan lägga in lite trav och galopp (schema föreslaget av PH vet, finns det någon annan som har något vettigare förslag  är jag tacksam för förslag. Har aldrig satt igång en häst som stått så pass länge. Hjälp mottages tacksamt i tänket, så att säga). Jag uppskattar dock Britta väldigt mycket. Hon är en fantastisk häst att sitta på. Positiv och samarbetsvillig! 

Och när jag nu i samband med det tappade fölet missade inplanerade tävlingar och träningar så hamnar man ytterligare lite efter. Man hamnar alltså efter rent fysiskt men även på det mentala planet, dels pga att jag tycker att detta är en sport som kräver ett sånt enormt fokus men även en bra fysik. Jag taggar ner för lätt och hamnar i ett mellanland mellan skogsmulle och tävling, och jag blir lite bekväm i situationen. Därmed blir startsträckan så lång för att tagga upp igen. 

Veckan efter att fölet dog så fick jag även veta att vi har en häst uppstallad som befunnit sig på ett stall som blivit isolerade pga hästinfluensa. Så vi blev satta i isolering i 2-3 dagar i väntan på provsvar som togs på den hästen och Britta. Som tur var så påvisades  inget virus. Men detta innebär inte att de inte har haft det. För inkubationstiden är snabb på detta virus. Och vaccinerade hästar påvisar inte lika stora symptom. 

Sen var det såhär att hela denna historien om detta virus hade kunnat skötts på ett snyggare sätt. När ditt stall blir isolerat pga virus har du anmälningsplikt! Vilket innebär att man anmäler vid misstanke till veterinär SAMT meddelar de som har vistats i ens stall eller runt de sjuka hästarna inom en rimlig tid runt insjuknandet. Denna stallägare informerade inte alla hästägare som varit där på kurs att de drabbats av hästinfluensa. Och jag tror att hon ska vara mycket tacksam för att våra prover inte påvisade influensa. Framförallt när minst 2 hästar från vårt stall rör sig på ridskolan. Varje vecka är vi där. Det är fruktansvärt dålig hästhållning och totalt ansvarslöst!Kan ni förstå spridningen som kunnat bli av detta? Framförallt då 70-90% av hästarna som kommer i närheten av detta virus smittas. 

Det har alltså varit lite mycket på slutet. På alla fronter minst sagt. 

Det måste börja hända lite bra saker som väger upp detta. Bra träningar  och tävlingar samt glada, förstående och goa vänner är väl en bra medicin. Så nu håller jag tummarna för en vår med betydligt varmare  klimat och roligare tongångar! 

Det här var kul! Mer sånt! 

Och en bildbomb på Britta! Håll i hatten hörrni, för det här kan blir bra...riktigt bra! ;-)