Tack!

Magganträning igår.

Den värsta EVER!

Fick höra viskas i stallgången att det var en "framhoppningsövning" med lite volter som låg på schemat. Satt och kollade på gruppen före och hörde Maggan prata om hur man oftast tänker på en framhoppning med den den klassiska känslan:

"Har jag NÅGONSIN kommit rätt på ett hinder, like ever?!"

Så vad jag förstod skulle vi träna på det. Typ.

Jo tjena tjetjenien.

Upp med fötterna i stiglädren ovanför stigbyglarna och galoppera. Mycket. Många varv.
Jätteskönt, verkligen. Jag tänkte att jag kunde vara lite smart då och rida fortare om det var varv vi räknade. Men det skulle jag aldrig ha sagt högt, för då stod ju träningshitler där i mitten och plussade på fler varv. God damn it. Jag som trodde jag var klipsk. Bet mig själv i röven där.

Efter ca 56 varv så skulle vi äntligen börja hoppa. Vad skoj! Vad stark jag kände mig i benen.
Jag kände inte mina ben. De hängde där och kletade runt mot sadeln. Fy tusan, jag var helt slut som människa. Red fel väg hela tiden för att hjärnan hade fullt upp med att gå in i något safetymode och skicka den resterande lilla energiklick som fanns till några stackars lårmuskler.

Så jag pallade med hälften av den träningen. Och det syntes tydligen, för jag blev ursäktad från sista övningen - Just framhoppningsövningen. Balla på bröd för det då.

Maggan tyckte dock att det lilla hon såg av min fina Bella och mina spaghettiben så såg det bra ut. Och det är väl ungefär den känslan jag har haft sista tiden. Men just igår? Nej! Då styrde jag runt hästen, och hoppas att jag inte är oförskämd  nu - Men jag kände mig ärligt talat handikappad. Kan tänka mig att det är så det känns. Att benen inte alls är med.

Så när jag skulle hoppa av efteråt så knäade jag och landade bokstavligen på knäna. Så starka var mina lårmuskler. Vilket skämt.

Men jag ska träna på detta! Seriöst alltså, det blir osynliga stolen mot väggen 3-4 ggr/vecka. Sen kan Maggan komma med den övningen igen.. då jävlar! ;-)

En grej till som  jag - ironiskt nog - kom att tänka på just igår. Hur ofta säger vi tack till våra tränare? Handen på hjärtat?
Jag vet att jag lyssnar på vad de säger (oftast) och nickar och ler. Men säger jag tack när vi är klara? Tack för att tränaren stått där och frusit i 1-2 timmar, lyft bommar och skrikit sig hes. För min skull. Nej, jag är nog dålig på det. Men såklart att jag just igår när jag egentligen ville be min tränare dra långt åt... då sa jag "Tack för idag!"

Alltså... va? Hädanefter ska jag dock börja bli bättre på det där. Visa uppskattning och tacka för träningen.