Britta.

Jag sitter och tänker att jag måste skriva något om Britta. Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Inte än iallafall.

Tyvärr så hann jag bara tänka igår att det skulle bli så underbart med föl innan lycka förbyttes till förtvivlan...

Jag tog in hästarna vid 19 tiden igår då det snöade ganska friskt. När jag går runt Britta för den rutinmässiga kontroll av henne så ser jag att hon har blod på bakbenen och även i svansen. Precis som för ganska exakt ett år sedan.

Mitt hjärta sjönk som en sten långt ner i magen. Samma uppgivenhet och känsla av att man är så hjälplös när det handlar om livet innan det har börjat, så att säga.

Det är så svårt att sätta ord på allt det här, vad man tänker, vad man känner  och vad som händer. Egentligen så händer exakt samma sak som förra året. Jag fick åka sent på kvällen för att få tag på penovet, precis som förra året. Jag har fått vaka i natt, precis som förra året. Jag har fått skaffa barnvakt idag för att jag är så sjukt tankspridd, precis som förra året.

Enda skillnaden är att veterinär har varit här och undersökt henne med ultraljud, vilket inte gjordes förra året. Och på ultraljudet så hittade vi inget i livmodern som såg galet ut. Inget var, inga tecken på infektion. Och veterinären kände fölet vid undersökning (dock så letades inte efter rena rörelser från fölet). Så enligt den veterinären (en av två inblandade) så är allt bra. En annan veterinär har varit i kontakt med samma seminveterinär som gjorde embryotransfer på Butterflyflip (Malin Baryards stjärnhäst) och enligt denne så var det mest troligt ett bråck i slidan som brustit och att det är därifrån blodet kommer. Helt ofarligt och ganska vanligt.

MEN... allt detta trodde vi förra året också. Och det var inget av ovanstående.

Även om ingenting har hänt ännu så går man med en ständig klump i magen. Det har liksom lagts en dimma över allt. Man har saker att glädjas åt men man kan inte. För då sköljer allt detta över en.

Jag vet inte. Jag vet ingenting. Inget annat än att det kommer att vara fruktansvärt jobbigt att titta över boxkanten till Brittas box varje dag i 100 dagar till. Eller om det bara är i 2 dagar eller 14 eller 28 dagar.  Ja, ni fattar. Midsommar känns helt plötsligt plågsamt långt borta. Igen.

Tack till alla som hör av sig! Det värmer. För som sagt - Det må vara "bara en häst", men jag tror knappast att någon som läser denna blogg håller med om att vi håller på med "bara hästar"...