Nu hade jag sån himla tur att jag trodde på Ruben och gav han en chans, Min vetrinär sa att jag hade två alternativ, antingen intensivbehandla eller ta bort han eftersom han inte kunde tugga en enda tugga utan att spotta ut och han kunde inte tillgodoge sig maten han åt, och han tappade alla muskler, och ändå hade jag varit till 3olika veterinärer det året för att få bukt på de,
Jag minns än idag den där dagen då ja va till kliniken och han hade fallit ur och vi hade behandlat han 6v innan där också, och han åt inte bättre och såg mycket ledsnare ut för varje dag som gick, och min veterinär frågade hur vi skulle göra, hon hade väl egentligen dömt ut han tidigare och vi började prata om försäkringsbolag och hur hon skulle skriva intyget om utdömning och att ev så skulle inte jag få ut det på livförsäkringen pga att de va tänder, men hon skulle skriva så gott det gick, MEN hon sa även att man kan intensiv behandla, men de kunde vara att slänga pengarna i sjön också, hon gav också förslag att vi kunde ju ta en röntgenbild och hade fickan kommit ända ner i roten och att vävnaden på tandköttet hade släppt hela vägen, ja då va de ingen bra prognos, sagt och gjort, in i röntgen rummet, veterinären tog bilder satte upp dom på tavlan och va tyst LÄNGE.. säkert 3-4min.. sen komme domen..fickan går ända ner och tandköttet har släppt hela vägen... jag bröt bokstavligen IHOP..ja grät och grät..försökte svara när dom pratade med mig, men dom hörde inge, ja kunde ju inte andas...
Jag samlade upp mig till slut så jag kunde prata, frågade om man kunde göra nåt, och de enda man kan prova är att intensivbehandla, de va rätt dålig prognos, men ville jag prova så skulle hon stötta mig fullt ut och hjälpa mig så mycket hon kunde, hon sa att de skulle vara både tids och kostsamt, men vem fasiken bry sig om de i de Läget..INTE JAG..Ruben va ju mitt allt,
Sagt och gjorde, hängde på kliniken var 14de dag till en början, började känna mig hemma där, började kunna rutinerna, under vintern körde vi på solänget och under sommarperioderna körde jag upp till Umeå, Ringde ner till Torbjörn Lundström för att få tips, fick tips om nån salva som vart som en "plugg" som man kunde sätt ner i hålet för att inte foderrester skulle komma dit direkt,inget att rekomendera för det kunde även täppa igen inflammationen, men ja kände väl att jag hade inget att förlora
vi började behandla med de, och nu efter 1 1/2 års intensivbehandling så äter han normalt igen och sätter muskler, hans ficka kommer han alltid ha men nu är den inte inflammerad och han har inte lika ont där och vi behandlar han nu med längre intervaller..
Jag är så glad att jag vågade chansa, att jag hade dom där pengarna att lägga på han, att jag vågade tro på Ruben..
Bokade även in en hälsocheck med rörelsekontroll just bara för en liten check nu när jag just satt igång han..
Och ett tips till alla..KOLLA TÄNDERNA.. dom är lika viktiga som hovarna, Utan fungerande hovar och tänder så funkar inte hästen..tro mig..
Det är M2 an som tippat, så foderfickan ligger på utkanten av 2an
BTW.. Den människan som kommer fram till mig och säger att Ruben är tjock (han ha fått lite mage nu) Den kommer jag bara att le tillbaka mot och känna mig lycklig, för det är en komplimang som sträcker sig ända in i hjärtat
Beundransvärt det du gjorde när du valde att satsa. Många hade valt den andra vägen. Hatten av för dig!
SvaraRadera